Folkmusik ... som begrepp och ideologisk företeelse

Varje land eller folkslag är alla bärare av ett unikt kulturellt arv som gestaltar sig i de folkliga berättelserna eller den folkliga sången och musiken. Dessa idéer förmedlades av filosofen Johann Gottfried von Herder (1744-1803) som ville skapa en slags motkultur i riktning mot det genuina och folkliga. Idén om den ”skapande folksjälen” och om folkets sånger ställdes i viss mån motsatsförhållande till den akademiska bildningen och inte minst till de antika idealen. Det gällde nu därför att samla in och bevara dessa folks kulturella arv. De som utgjorde föremål för denna kulturella revolution (95% av befolkningen) kom att kallas för ”folk” av den insamlande överklassen. Folkmusik blev alltså liktydigt med flertalet av folkets eller allmogens musik. Ordet folkmusik pekade således till en början i en social riktning mot det folk som använde den. Det har dock senare kommit att bli mera utav en genrebeteckning.

Det var en förhoppning om att finna något ursprungligt och äkta hos det enkla folket som gav näring åt föreställningar om folkets musik som levande fornminnen. Sökandet efter människors kulturella ursprung kan delvis ha sin förklaring i tidens politiska situation. De nationella nederlag som uppstått till följd av Napoleonkrigen väckte ett våldsamt behov av nationell upprättelse. Musikupplevelsen var en del i de äventyrsresor som överklassen under senare delen av 1700-talet och under 1800-talet gjorde till främmande och exotiska platser. Dessa musikaliska upplevelser tecknades ner i notskrift som reseminnen för att presenteras i den litterära och musikaliska salongen. Musikupplevelsen blev därmed intellektualiserad.

Både upptecknandet och uppförandet ledde till ett allmänt ökat intresse för folkmusik samtidigt som tankarna om folkets ursprung låg bakom insamling och vetenskaplig bearbetning. Tyska musiker reste till det spännande Balkan och samlade visor som sedan översattes och bearbetades och tonsattes och blev till ”typiska” uttryck för det nationella. Detta ökade intresset av att söka ”källan” bakom den bearbetade folkvisan. Många människor vid denna tid ville alltså i sitt förflutna hitta något ädelt och oförstört som kunde stärka den egna nationens ställning och status. En outtalad förutsättning var att de som skulle söka detta sanna kom från den akademiska världen; det fanns ju säkerligen inget bakomliggande ideologiskt eller politiskt behov hos allmoge eller människor i fjärran exotiska samhällen eller på hemmaplan, att undersöka sig själva utifrån dylika intellektuella konstruktioner.

Insamling av den gamla bondekulturen och studiet av denna vid olika folkminnesarkiv och museer tog så ordentlig fart i slutet av 1800-talet i en tid av industrialisering och urbanisering. Att det nationalistiska intresset och insamlandet av folkets visor och musik aktualiserades vid just denna tidpunkt kan åtminstone delvis ses som en följd av ett förlorat kulturellt
sammanhang.

Under 1900-talet ville forskare bevara och konservera det äldre skiktet av folkmusiken och detta ledde till inrättandet av musikarkiv. I musikarkiven utfördes så en s.k. ”jämförande musikforskning” över det insamlade materialet. Vid mitten av detta århundrade började även människor utanför forskningssammanhangen att göra anspråk på folkmusiken i arkiv
och ute på fältet. Detta kom sig utav att folkmusiken hade börjat användas som en del av en internationellt omspännande musikalisk motkultur.

Redan under 1600-talet påbörjades arbetet med att samla och bevara ett nationellt musikaliskt arv. Detta skedde i en patriotisk anda och önskan om att hitta något storartat förflutet, där ofta fantasin fick ge företräde för källkritiska spekulationer. Allmogens spelmän, till vilka nedtecknarna vände sig, utgjorde föremål för beundran för sin naturliga och okonstlade musik. På 1700-talet var det överklassens herdeidyll som uppmuntrade och uppmärksammade det folkliga musicerandet. Detta var ett uttryck för förromantiska ideal i tiden med impulser från England och Tyskland.
Det verkligt naturromantiska intresset tog dock fart ett stycke in på 1800-talet med försök att bl.a. inordna den folkliga visan i ett romantiskt tonspråk. Under denna period märks även de första försöken till vetenskaplig analys av den insamlade musiken, inspirerad av göticismens svärmeri och intresse för det svenska. Götiska förbundet, som bildades 1811 i kölvattnet av Sveriges krigsnederlag mot Ryssland 1809, ville i en nationalistisk anda samla allmogens sagor, musik, och sägner. Man ansåg att dessa var rester av forntida högstående och inhemska kulturer.

Folkets eller landsbygdens musik ställdes emot de framväxande städernas nya musik, vilken betraktades som en fara för det folkmusikaliska arvet. Folkmusiken, som den nu kallades av den kulturella eliten, skulle räddas genom insamlingar och andra åtgärder.

Folkmusiken, eller allmogens eller landsbygdens musiktradition, kunde även sättas i motsats till den borgerliga musikmiljöns romantiska svulstighet.

Insamlingen av folkmusik har alltså på många sätt, ända sedan Herders teorier om folksjälen, på många sätt varit en angelägenhet för enskilda entusiaster, men den har även sanktionerats i en vetenskap: musiketnologi. Den nuvarande musiketnologin kan ses som ”ett skott på musikinsamlingens flerhundraåriga träd” (Lundberg & Ternhag, 2002). Sin vetenskapsstatus fick man i samband med att fonografen gjorde sitt intåg på 1880-talet vilken möjliggjorde inspelningar av folkmusik ute på fältet. Nu blev det möjligt att på ett exakt sätt dokumentera och återge musik för en jämförande forskningsanalys och detta kallades till en början för jämförande musikforskning.

Trots möjligheten till inspelning, är notationen eller transkriberingen (nedteckningen) av musiken viktig för analysen av densamma. Fonografen blev till ett hjälpmedel att transkribera mer noggrant eller att kunna skriva ner sådant som vid ett enda tillfälle varit omöjligt tidigare, t.ex. vid flerstämmighet. Att transkribera klingande musik i notskrift, och med denna musik vilja utvisa så mycket som möjligt av den klingande förlagan, kallas för deskriptiv notskrift. Om musiken från skilda kulturer skall kunna jämföras eller beskrivas utifrån likartade kriterier stöter givetvis detta på olika problem. Det har därför uppstått olika teorier om den deskriptiva notationen (t.ex. försök att indela en tonskala eller en oktav i 1200 lika stora delar för att kunna beskriva musik utifrån olika skalsystem). Motsatsen till deskriptiv notskrift är preskskriptiv (föreskrivande), och motsvarar en kompositörs intentioner med sin notskrift och innebär en mer instruktiv funktion.

Ingen beskrivning av musik i form av transkribering eller preskriptiv notation är fullständig; det behövs alltid kunskap om utförandepraxis och kontext. Dessutom gäller för nedtecknaren att denne tolkar var han eller hon hör och att sedan den som i sin tur får noterna i sin hand tolkar dessa på nytt utifrån sin erfarenhet. De uppteckningar som gjordes eller görs direkt ute på ”fältet” skiljer sig från de transkriberingar som görs vetenskapligt efter ljudinspelningar.

Den stora utgåvan ”Svenska låtar” har fått kritik för att den varit rytmiskt bristfällig, men det kan även ligga en fara i att vara alltför noggrann. Det senare kan exempelvis leda till att en tidigare variabla rytmiska assymmetrier blir standardiserade eller homogeniserade. Man kan dock generellt konstatera att all notering är präglad av sin tid, vilket innebär att dagens läsare inte alltid kan förstå gårdagens skrivare.

Musiketnologiska studier kan, likt ett nyckelhål, ge insyn och insikt i forna och nutida människors kultur och liv och studiet av musik är viktigt för förståelsen av samhällsförändringar. En viktig faktor till detta är att informanten gärna delar med sig av sin musik och sitt utövande och nutida forskare deltar ibland själva som musiker eller deltagare i den observerade gruppen. Musikaliska sammanhang säger mycket om människors samspel, inte bara i en musikalisk bemärkelse!