Folkmusik  Identitet och småländsk folkmusik

Det finns en klar skillnad mellan regional identitet och regional identifikation. Regional identitet syftar i de flesta fall på diskussionen om på vilket sätt platser och regioner presenteras för andra. Regional identifikation har, å andra sidan, ofta betonats som ett nyckelelement i framväxten av regioner som ett socialt rum, till vilken dess befolkning känner en tillhörighet. Regional identifikation kan vila på olika idéer om naturmiljön, landskapet, den byggda miljön, kultur, musik och etnicitet, samt dialekt eller historisk bakgrund.

Det finns ingen särpräglad småländsk folkmusik. Själva tanken på landskapet som en väl avgränsad traditionsenhet är en konstruktion. I den svenska nationella föreställningsvärlden är detta annars en av de mest seglivade myterna – att landskapet är själva utgångspunkten för en särpräglad kultur och historia. Liknande föreställningar om tydligt avgränsade traditionsenheter har naturligtvis också knutits till lägre nivåer än landskapet. Flera av de stora insamlings- och uppteckningsprojekten bygger på dessa idéer, inte minst Svenska låtar, som ju kom att redigeras och struktureras med ”landskapet” i centrum. När Nils Andersson beskriver olika låtars egenart i generaliserad form, såsom varande exempelvis typiska smålands- eller skånelåtar, är detta i själva verket en av de mest seglivade myterna bland både folkmusikforskare och utövare.

Naturligtvis har många småländska musiksamlare varit påverkade av dessa tankesystem. Många har också försökt sig på konststycket att uttrycka något mer generellt om småländsk folkmusik. Folkmusiksamlaren och upptecknaren Gösta Klemming menade exempelvis att ålderdomliga valser är typiska för den småländska folkmusiken:

När det gäller säregna inslag i den småländska folkmusiken är det främst de ålderdomliga valserna, som man träffar på då och då i det stora landskapet som bör nämnas. Det gäller valser i lugn takt, ofta i moll och med melodier, som vittnar om att de inte har något samband med den s.k. svenska spelmansvalsen, som är en utveckling av den klassiska 3/8-delsvalsen, som kom in till vårt land och till Småland omkring år 1800. I norra delen av Småland kallade man ofta denna lugna valstyp för ”lunken”, vilket är en bra beteckning på den dans som man dansade till den. Ursprunget till denna vals är inte känt ännu, men man kan förmoda att melodierna är hämtade från äldre visor i ¾-takt. Det är heller inte ovanligt att dessa valser är försedda med text, som man enligt uppgift sjöng under det man dansade. Egentligen är de nog inte alls valser från början.

Det är utan tvekan så att under olika perioder har småländsk musik betraktats som exotisk och annorlunda. Mitt i folkmusikvågens epicentrum under 1970-talet fick begreppet ”småländsk raga” en alldeles tydlig innebörd i Stockholm och andra större städer. Det var en sorts modala, omstämda slängpolskor utan början och slut. De kom att utgöra sinnebilden av vad som spelades i alternativa kretsar vid denna tid. De bidrog också säkert till att ett och annat flyttlass gick till ett småländskt torp med vita knutar i skogen. Dessa ”småländska ragor” var helt enkelt en av ”gröna vågens” musikaliska markörer. Det kan ju tyckas märkligt, att en av musikens viktigaste drivkrafter tycks ha varit denna exotism – en ständigt återkommande gammal romantisk barlast med rötter i upplysningsfilosofernas upptäckt av naturen, landskapet och folket.

Visst kan man dra på smilbanden åt Hyltén-Cavallius oförställda romantiserande runt det riktigt ålderdomliga och sant äkta. Åt det ursprungligt småländska och riktigt exotiska; Tegnérs Frithiofs Saga och göticismen i allmänhet; Rudebecks Blända och Stephens pretentiösa upphöjande av den medeltida balladen och åt Svenska låtar som mest innehåller polskor, men nästan inga polkor. Etnologen Owe Ronström sammanfattar detta väl i inledningen till Texter om svensk folkmusik:

Ett av de svåraste problemen för forskare är faktiskt att förstå djupet och vidden av sitt eget oförstående. Detta problem är måhända särskilt accentuerat på folkmusikens område. Folkmusik, ja all folklore, har ju kommit att omges med en så omfattande och näst intill ogenomtränglig nationell retorik, att även de mest erfarna forskare har blivit helt förblindade.

En av de viktigaste och tydligaste drivkrafterna bakom insamlandet av musik i Småland har varit mytologiseringen och exotiserandet av Värend. Här finns det klara paralleller med Siljansbygden i Dalarna. Värend har kommit att utgöra sinnebilden av Småland i samma utsträckning som Siljanssocknarna kom att bli arketypiska för hela Dalarna. Dessa båda områden kan beskrivas som ett slags folkkulturens epicentrum – där invånarna började se sig själva i ljuset av författares, konstnärers och kulturpersonligheters ögon. Inom denna väl avgränsade traditionsenhet skapas sedan bilden av en särpräglad historia och kultur, som ständigt får näring och återkoppling av den ”utomstående” världens intresse. Det är alltså ingen tillfällighet att den helt dominerande delen av småländskt musiksamlande har ägt rum i Värend. Märkligt nog gäller det både insamlingar i spåren av Herders tankar och rena repertoarböcker. Det enda område i Småland som i någon utsträckning kan jämföras med Värend är Tjust i nordöstra Småland. Från detta område finns en rad spelmansböcker bevarade och det var här som folkmusikupptecknaren Gösta Klemming gjorde sina största ansträngningar. Västra delen av Jönköpings län är å andra sidan närmast befriat från både spelmansböcker och uppteckningar. En väletablerad förklaring till detta har utgått från frikyrkans förankring i detta område. Det finns naturligtvis fog för sådana tankar, i synnerhet när det gäller insamlingsprojekten kring sekelskiftet, men det förklarar knappast varför det nästan helt saknas spelmansböcker från västra Småland från 1700- och början av 1800-talet.

Rudebeck, Hyltén-Cavallius och Södling m.fl. hade alla någon form av småländsk förankring och man kan bara konstatera att de mest betydelsefulla insamlingsprojekten har utgått från personer som haft någon form av förhållande till landskapet. Detta var ingen självklarhet när det gäller 1800-talets insamlande, men blir allt tydligare under 1900-talet. I sammanhanget kan man konstatera att Nils och Olof Andersson knappast prioriterade småländskt folkmusikupptecknande i samband med Svenska låtar, istället gjordes stora insatser av olika lokala spelmän som August Strömberg, Bror Strand och Lasse i Svarven. Möjligen kan man drista sig att beskriva att det typiska för Småland i det här avseendet är de enskilda insamlingsinitiativen från lokalt verksamma spelmän – det har alltså inte ägt rum så mycket upptecknande ”uppifrån” eller ”utifrån”.

Avslutningsvis kan konstateras att det finns ett mycket stort antal bevarade s.k. spelmansböcker, d.v.s. handskrivna repertoarböcker, från Småland. I synnerhet när det gäller äldre samlingar – från 1600- och början av 1700-talet – finns det knappast någon motsvarighet i jämförelse med andra landskap. När det gäller det totala antalet är det endast från Skåne som det finns fler böcker bevarade. Innehållet i de småländska spelmansböckerna återspeglar ett slags bruksmusik, som likt en mosaik reflekterar influenser från renässansens och barockens salonger, städernas och gymnasiernas musikliv, herrgårdarnas nöjen och sist, men inte minst, byarnas ceremoni- och dansmusik. Man kan också konstatera att en del medeltids- och renässansformer är märkligt seglivade och återfinns i dessa småländska repertoarböcker långt in på 1800-talet.