Likt en spets , riktad mot ett gemensamt mål, förlorar sig de båda divergerande musikaliska huvudlinjerna, med den gehörsbaserade traditionsmusiken på det ena benet och den notbundna konstmusiken på det andra, i ett grumligt förflutet. Själva folkmusikbegreppet etablerades inte förrän i början av 1800-talet. Då hade Växjö i flera hundra år varit en blomstrande musikstad med den provinsiella musiken i högsätet.
Ena stunden influerad från centraleuropas musikmetropoler, i nästa stund framvuxen ur stadens och omlandets långsamt framodlade tradition. Folkmusik, konstmusik, klassisk musik, stadsmusikantmusik, kyrkomusik flöt helt enkelt ihop till stadens musik. Gymnasiets och domkyrkans musikanter spelade naturligtvis vid mässor, men också vid borgmästarbaler, marknader och större bondbröllop i stadens utkanter.
Växjö hade en särställning som musikstad i Sverige under 1600- och 1700-talen. Därom vittnar inte minst en rad omfattande notsamlingar. En av landets äldsta samlingar med svensk profan musik skrevs i Växjö av stadsmusikanten Hans Hake i mitten av 1600-talet. Från samma århundrades slut finns det en mycket uppmärksammad notbok, som skrevs av Andreas Höök (1679-1766) från Högabråten som fick möjlighet att studera musik i Växjö. Just denna notboks innehåll avslöjar den svåra distinktionen mellan just folk- och konstmusik. Här finns barockens svulstiga svenska stormaktspolskor, jämsides med lånegods från kontinenten. Och samma förhållande råder i de många notböckerna efter Växjös båda "Bach" – domkyrkokantorn Johan Christian Zschotzscher (1741-1780) och konrektorn Salomon Eklin (1756-1803), som båda skrev minst lika mycket dansmusik som kyrkomusik.
På Smålands Musikarkiv finns också omfattande samlingar med lokal och regional orkester-, kammar-, kör- och kyrkomusik från 1800- och 1900-talen. Bland dessa kan exempelvis nämnas Växjö Musiksällskaps stora notsamling, Växjö Körsällskaps samling och inte minst tonsättaren Einar Skagerbergs stora originalsamling.