De första dansorkestrarna i början av 1900-talet, med vals, hambo och one-step på repertoaren, bildades ofta av blåsare från musikkårer. Dansbanor som en lördagskväll besöktes av flera hundra ungdomar hade börjat byggas. Nu räckte det inte längre med en ensam fiolspeleman, som tidigare var vanligt på logdanser och vid vägskäl.Snart kom danskapell med dragspel, gitarr, fiol och trummor.
Dans i olika former har en lång historia bakåt i tiden men det var först på 1920-talet som det började bli en folkrörelse och det var då regelrätta dansorkestrar gjorde entré på dansbanornas scener. Amerikanska jazzskivor hade kommit till Sverige och i radion kunde man ibland höra direktsändningar av engelska dansorkestrar från Savoy Hotel i London. Den moderna dansmusiken blev efterfrågad.
De nybildade dansorkestrarna köpte importerade tryckta orkesterarrangemang och kunde snart spela nästan som Fletcher Hendersons, Duke Ellingtons eller Jack Hyltons orkestrar. På dansbanorna i Kronobergs län spelade Kosta dansorkester, Lessebo dansorkester, Alvesta dansorkester och Henrys orkester från Alstermo som alla var populära i början av 1930-talet. Lennart Landhammar, basist och sångare i White Jackets Band berättar i en intervju att de nog var den första orkester från Växjö som spelade den nya amerikanska musiken. ”Jag sjöng Hoagy Carmichaels Star Dust med hjälp av en megafon och jag tror de flesta på dansgolvet kunde höra min röst”.
Jazzen var ungdomens musik fram till början av 1960-talet, då popmusiken konkurrerade ut den. Men det fanns även dansorkestrar som nästan uteslutande spelade svensk schlager och det vi idag kallar gammaldans. Många dansbanor hade varken råd eller framför allt scenplats för en stor orkester med kanske 6-10 musiker. Orkestrar som Runes trio från Ingelstad och Sune Ehrlings från Nöttja blev flitigt anlitade. Gitarristen Harald Axelsson i Runes trio berättar att de i mitten av 1950-talet kunde ha över 150 spelningar per år. Yngve Stoors hawaiiorkester inspirerade också några att spela denna exotiska musik. Som exempel på detta kan nämnas Gerds från Virestad och Kalhoa från Vislanda.
Under 1960-talet försvann nästan alla orkestrar som spelade dansant jazzmusik. Elgitarrer och hammondorglar tog över och det räckte med en eller två blåsinstrument. Populära orkestrar som Berglunds och Combo Jumpers upplevdes som omoderna och publiken ville istället hellre dansa till Pelles elektrokvintett, Charles orkester, Leifs kvartett eller Thorleifs.
Dansbandens era hade nu så sakta kommit igång men det skulle dröja till början av 1970-talet innan landet svämmades över av dansband och skivförsäljningen tog fart. Under hela 1960-talet kunde en grupp på sin höjd få spela in en eller ett par singelskivor. Några orkestrar från Kronobergs län som fick chansen var Ingmar Nordströms, Acke Claséns, Garvis och Bigge Bolméhs.
De lokala dansorkestrarna under 1940-talet hade inte bara de amerikanska jazzorkestrarna som förebilder utan också orkestrar från Stockholm som Thore Ehrlings, Lulle Ellbojs och Seymours. Många av de intervjuade musikerna från denna tid berättar också att de läste Orkesterjournalen regelbundet och lyssnade på Radio Luxembourgs sändningar.
