Smålands Musikarkiv > Populärmusik

”Vi hette Åkes i början”, säger Leif Jalkeskog (då Nilsson) ”men vi tyckte det var roligare med ett z i början.” Att denna bokstav sedan skulle annekteras av dansbanden på 70-talet hade man ingen aning om. Sättningen var trummor, elbas, saxofon och två elgitarrer. För att åka till spelningarna anlitades taxi i Bergsnäs och repertoaren räckte till halva kvällen, sedan var det att ta det från början igen.

Många upplevde kanske Zåkes som en fortsättning på rock´n rollen men gruppen med Sven Göthberg, Rolf Göthberg, Bosse Lindström, Leif Nilsson och Åke Jonsson måste ändå räknas till tiden som skulle komma. Att ny musik var på gång märkte nog också de tvåhundra växjöungdomar som en lördag i oktober samma år satt i läroverkets aula för att med hjälp av mentometerknappar rösta fram Tio-i-topplistan. Den amerikanska popgruppen The Beach Boys kom i Växjö på andra plats och att juryhalvan i Stockholm hade samma åsikt var ju ett bevis på att man hängde med.

Efter att ett år övat in de rätta rytmerna var man sommaren 1964 redo att möta publiken på ungdomsgården och där spela upp till dans. Ungdomarna dansade bugg och foxtrot. Men det största i gruppens karriär var spelningarna i Finland. Turnén lades upp av finländaren Raino Mulli, som då bodde i Rottne men enligt rykte spelat in några skivor i sitt hemland.

Pop hade börjat spelas i finsk radio. Ungdomarna drogs snabbt till den nya musiken men det var ont om konserter. Affischer basunerade nu ut världsartister, nästan lika berömda som The Beatles. The Sheltons blev mottagna som ett stort popband, publiken skrek och autografer skrevs i mängder. Under två veckor spelade gruppen i södra Finland och långt bort mot ryska gränsen.

Konsertavdelningen startade alltid med A hard day´s night som ofta strulade i öppningsackordet, utan att publiken tänkte på det. Sedan blev det dans. Raino tog hand om mikrofonen och det blev nästan bara traditionell finsk tango. ”Det var väl inget vi egentligen tyckte om att spela”, säger Leif och skrattar ”men vi fick ju rätt bra betalt.”

The Sheltons hade många fans hemma i Växjö men de kom aldrig in på den viktiga Tio-i-topplistan. Orsaken till detta var att man inte spelade in någon skiva. Drömmen fanns men att som ett lokalt popband från Kronobergs län få den chansen var näst intill omöjlig. Hep Stars, Tages, Shanes, Ola & the Janglers och alla de andra, från framför allt storstadsregionerna, fick många storsäljare och listettor under den svenska popens gyllene årtionde. Kronobergs län fick bara Peeters från Älmeboda 1966, med en singelskiva som nådde förtesten till Tio-i-topp. Och så The Crossfires året innan med en EP inspelad i Arabyskolans aula.

Namnet ändrades till The Crossfires, hämtat från en låt med Johnny & the Hurricanes, men dansorkestern Lars-Everts inbokade spelningar var tvungna att fullföljas. Det blev några logdanser med Fröken Fräken innan den engelska och amerikanska popmusiken helt införlivades. ”Hösten 1964 anmälde vi oss till Radions twistbandstävling”, säger Tryggve ”och då skrev bandets nykomling Kennert Andersson och jag I don´t know how.

Garvis orkester och Claes-Lennarths kom också till uppspelningen men deras musikstil kändes ”lite fel” så det blev The Crossfires som gick vidare och några veckor senare vann de distriktsfinalen i Katedralskolans aula inför 500 jublande ungdomar. Förväntansfulla reste grabbarna i The Crossfires upp till Göteborg men förlorade semifinalen mot The Tronics, som senare vann hela tävlingen. Framgången följdes upp av en skivinspelning i Arabyskolans aula. I brist på skivkontrakt ordnade man allt på egen hand och på det egna skivbolaget Scott. Lennart Schander kom med bandspelare och hjälpte till med inspelningen. Det tog hela natten. Sedan återstod gravering, pressning och tryckning av konvolut. Och lagom till julen 1965 var en EP, som idag på samlarmässor kostar över tusen kronor, färdig. Det var kö utanför Carlesons musikaffär innan öppningsdax. Något release-party hade The Crossfires aldrig. Tanken föresvävade ingen av medlemmarna i gruppen. Det kändes ändå stort att skivan för många ungdomar i Växjö blev årets julklapp. Låtarna på denna legendariska EP är Love potion number nine, Cathy´s clown, Kansas City och så den egna kompositionen I don´t know how.

The Crossfires fick gott om spelningar runt om i södra Sverige. De gjorde en veckolång turné uppåt Östergötland och 1966 bar det iväg ända till Mallorca och Barcelona. Spelningarna på spanska nattklubbar och grisfester var för researrangören Club 33. Nu hade Roger Rönning, från Nybrobandet Melvins, kommit med i gruppen. 1967 blev det i nytt framträdande i radion. Tävlingen hade nu bytt namn till Sveriges Radios popbandstävling med direktsändning i ”Opopoppa” från Skansen. Denna gång blev de besegrade av Blues Quality från Örebro. De sista åren av 60-talet existerade gruppen mer sporadiskt. Under en kortare tid framträdde de först som Aunt Arthurs Pink Pussycats och sedan Splains och musiken var då mer soulinfluerad. The Crossfires lade instrumenten på hyllan 1970, för att återförenas för en enda spelning 1999. Men gensvaret från publiken, som inte glömt bort hjältarna från 60-talet, och glädjen i att åter igen stå på scen blev en nystart för bandet. ”Idag spelar vi nog bättre än någonsin”, säger Tryggve ”och musiken från 60-talet håller för många nya generationer.”

av Leif Carlsson
(från antologin om musiken i Växjö ”Från Sigfridsmässa till The Ark”)