Om The Daffodils står det i Wikipedia att det var ett pop- och rockband som bildades i Älmhult i slutet av 1980-talet. Bandet släppte sex singlar och två album under sin karriär och fick ofta mycket bra kritik.

Att Hans Nilsson var sångare och stod för merparten av låtarna står inte, inte heller att han mycket tidigt började lyssna på popmusik. ”Min syster är sex år äldre, hon lyssnade alltid på musik så jag kan inte ha varit gammal då Beatles, Stones, Animals och de andra kom in i min värld”, säger Hans Nilsson ”och det var sångare jag ville bli”. Han var sex år då han upptäckte John Fogerty. Han lyssnade också på Janis Joplin och Beach Boys. De första sommarlovspengarna i slutet av 70-talet gick till skivor som beställdes från Ginza. Tommy Randers bok ”Rockens roll” gav värdefulla tips. Första konserten med ett berömt band var The Jam i Lund 1981. ”Det fanns några i Älmhult som hade samma musikintresse, några startade The Creeps och det var nog ungefär samtidigt jag träffade Dino Viscovi som spelade gitarr i bandet Axa”.

De försökte få till ett band. De repade och repade. Robert Jelinek från Creeps satt vid trummorna ett kort tag. Efter ett par år blev det mer seriöst och 1986 spelades några låtar in i en studio i Holkya utanför Älmhult. Gruppen kom med i Kvällspostens talangtävling. Att gruppen kom att heta The Daffodils beror på ett poem från början av 1800-talet av William Wordsworth, med textraden:
”I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils.”

1988 kom tre spår med The Daffodils ut på vinyl på Per Faeltenborgs Hot Stuff Records. Låtarna var Words of Sorrow, On the Road och In My Dreams. Gruppen bestod då av förutom Hans på sång och Dino på gitarr, Stefan Nilsson, bas, Niklas Johansson på trummor och Dan Petersson på gitarr. Nästa inspelning gjordes på Radio Kronoberg i Växjö 1989 tillsammans med ljudtekniker Lennart Nilsson. Då hade Niklas avlösts av Lasse Olofsson på trummor och Per-Håkan Andersson var ny gitarrist istället för Dan. Låtarna spelades i radion men framför allt tillverkades ett stort antal kassettband som skickades till tidningar och skivbolag. Det var enbart eget material.

Livespelningar kunde däremot blandas upp med favoriter från 60- och 70-talen. Låtar som Mustang Sally, Mystery train och inte minst Venus, som både Shocking Blue och Bananarama spelat in, men The Daffodils gjorde i en tredje, helt egen version.

Flera stora skivbolag visade intresse. Till slut blev det BMG och 1991 spelades en fullängdsskiva in i Malmö tillsammans med producenten Martin Hennel. Skivan fick namnet Evergreen och kom ut på RCA-etiketten. Vid  det laget hade Ante Levén ersatt Lasse Olofsson som trummis. ”Det var många starka viljor i gruppen om hur det skulle låta men vi blev alltid eniga till slut”. Skivan fick genomgående fina recensioner i tidningarna.

Det skrevs att gruppen var en svensk variant av Long Ryders, Byrds, World Party, Tom Petty eller Green On Red. Tyvärr hjälpte inte de fina orden upp försäljningen. Skiv- och bokningsbolag hade svårt att marknadsföra gruppen. En dyr video spelades in men utan märkbart resultat i skivförsäljning. Och någon större exponering i TV, förutom lite i ZTV och TV3, blev det inte.

Men The Daffodils var ett uppskattat liveband. Ett tajt band med influenser från 60- och 70-talen men som ändå kändes modernt och helt rätt i tiden. Det blev spelningar runt om i landet, många i Lund och Malmö, de spelade i Stockholm och 1991 på Hultsfredsfestivalen. ”The Creeps slog igenom stort på den svenska skivmarknaden men det gjorde inte vi, så BMG tröttnade väl”.

Gruppen tog time-out och det dröjde till 1994 innan de åter fanns på banan, då med en CD-EP på Hot Stuff Records. Ny trummis i bandet var då Bengt Johnson istället för Ante. Året därpå kom albumet Honey på samma etikett. En CD med lite tuffare sound. Recensenterna gav tummen upp men något kommersiellt genombrott blev det inte heller denna gång. Innan det definitivt var slut för The Daffodils blev det 1996 turné i Tyskland. Förutom att deras musik gick hem hos publik och det skrevs mycket positivt i tidningar, var det en spelning som kom att sticka ut. Konsertlokalen var nämligen inrymd i det som tidigare varit högkvarter för forna Östtysklands säkerhetstjänst Stasi.