Musikkåren på regementet i Växjö har betytt mycket för det lokala musiklivet. I många intervjuer framkommer hur uppskattad musikkårens parad längs med Storgatan var och att många då blev inspirerade att själva spela något instrument. Musikkårens sommarkonserter drog alltid stor publik. Dessutom var den gratis.

Några av militärmusikerna var, vid sidan om sin anställning, med i dansorkestrar, från 30-talet och framåt. Några hade privatundervisning. Rune Persson berättar i en intervju att det var Bertil Lindström från musikkåren på I11 som lärde honom spela saxofon. Snart var han mogen att spela tillsammans med några andra grabbar i Ingvars orkester.

Valter Allvin berättar i en annan intervju att musikkåren om somrarna hade söndagskonserter från en då befintlig scen i Strandbjörket i Växjö. Det kunde vara operettouvertyrer, amerikansk populärmusik eller blåsarrangemang av Taubes visor som spelades.

Regementets musikkår har sina anor från 1780-talet. Den förste ledaren var sergeant Lars Bredberg, som 1804 efterträddes av musikdirektör Christian Theodor Schmitt. Instrumentbesättningen utgjordes till en början huvudsakligen av fagotter, serpenter, basetthorn och naturtrumpeter. Först omkring 1850 infördes musikinstrument av mässing.

År 1832 utnämndes Johan Fogelberg till musikdirektör vid regementet. Han efterträddes av Wilhelm Åström, känd för musiken till sången Hjärtats saga. Musikkåren spelade på Stockholmsutställningen 1897 och året därpå var ”Kronobergarna” den första militärmusikkår som gästspelade på Berns salonger. Musikkåren gjorde 1899 (ev. 1900) i samband med engagemang på Trädgår´n i Göteborg en fonografinspelning av At the Georgia Camp Meeting. Det är ett tidigt exempel på synkoperad musik och inleder skivserien ”Svensk Jazzhistoria”.

Under tio år, från 1898 var Eric Högberg ledare för musikkåren. Under hans ledning gjordes 1902 en konsertresa i Tyskland och 1908 en bejublad turné genom svenskbygderna i USA. Högberg efterträddes av Elof Larzén, varefter Gustaf ”Flua” Svensson 1926 tog vid. 1944 var det så Bertil Ullbrandts tur att leda musikkåren. Under hans ledning deltog de 1954 i ”musikolympiaden” i holländska Kerkrade. I tävlan med orkestrar och kårer från hela Europa lyckades I11:as musikkår erövra förstapris både i marschmusik och konsertframträdande.

1957 var det så dags för ombyte på dirigentpulten. In kom Ingvar Larsson och det var samtidigt som instrumentsättningen i landets musikkårer förändrades. De för den svenska modellen typiska instrumenten esskornett, althorn och ventilbasun försvann. Oboe, fagott och trombon återkom och i mellanregistret fick man saxofon.

1970 tillträdde Robert Sjölin posten som musikdirektör för I11:s musikkår. Han kom att bli Kronobergarnas siste ledare. Året därpå genomfördes regionmusikorganisationen. Detta innebar att militärmusiken som låg under Försvarsmakten (från början Krigsmakten) blev Regionmusiken. En civil myndighet där Sverige delades in i åtta regioner med tjugotvå musikavdelningar. De olika musikavdelningarna skulle skapa sin egen profil och Växjöavdelningen valde efter några år andra vägar än den militära profilen. Robert Sjölin fortsatte som chef för Växjöavdelningen fram till 1988.